Empati. Vad är det egentligen?
Wikipedia säger bl.a. ”Förmågan att ha medvetande om andra personers känslor.”
NE tycker följande: ”inlevelseförmåga, förmåga till inlevelse eller medkänsla; kunna leva sig in i en annan människas känsloläge och behov.”
Men vad betyder det egentligen?
Jag och en kamrat var i mitt kök och bakade inför en fika när hon säger hur duktig hon tycker jag är på att baka. Det var något i stil med "vad häftig du är!" Och hon menade det verkligen, inte precis det hon sa men den egentliga meningen bakom orden var helt uppriktig. I hennes ögon var kakan en skicklig bedrift.
Jag som är van att baka var inte så imponerad av mig själv, den var väl okej men det hände en del misstag som jag borde kunnat undvika om jag bara tänkt efter lite. Inte en av mina mest lysande stunder.
Komplimanger är inte min grej och svar på dom är definitivt inte min grej så jag gav henne ett leende och sa nåt halvvagt om att det faktiskt inte var så svårt.
Då började jag fundera...från vems synvinkel ska man se på det?
Ska jag ta hennes och bli lika imponerad och kanske ge ett svar som låter mer uppskattande? Eller stå fast vid min egen och på nåt sätt vidga hennes bild över hur enkelt det faktiskt är att vispa ihop ingredienser i en skål?
Tar jag hennes vinkel känns det som om jag låtsas vara något jag inte är och "spelar med", döljer min verkliga åsikt, samtidigt kanske det är jag själv som blivit lurad tidigare och inte längre ser hur häftigt det är att lyckas med en kaka. Tar jag min egen synvinkel, trycker jag inte ner henne lite då? Kallar henne naiv och barnslig? Förminskar hennes komplimang tills den knappt längre betyder något?
Det enda jag kommit fram till är att det kanske är jag själv som blivit lurad och inte inser hur häftigt det är att lyckas med en kaka. Det är inte lurendrejeri om jag verkligen menar det, och för en stund förkastar allt jag vet om vad som är bra och dåligt, och ser på saken från den enklaste vy jag förmår. Trots allt uttrycker hon ju sin uppskattning över något jag gjort, borde jag inte då försöka se det från hennes vinkel, om så bara för att förstå hur hon menar?
Är det här vad som menas med empati? Att fullständigt strunta i vad jag själv tycker och känner om något och se det från deras synvinkel för en stund? Om jag tycker att roten ur 2572 är barnlek men att bygga sandslott är skitsvårt, är jag dum då? Vem säger vad som är svårt och vad som är lätt? Och måste alla följa den stegen?
Och det här med Linda Rosing... vilka är vi att döma? Och med vilka ögon tittar vi på det hon skriver? Våra egna? Hennes? Hur ser hon på det? Vad menar hon egentligen? Dikter kanske inte är hennes starkaste sida men vad vill hon, oavsett om hon gör det bra eller dåligt, förmedla? Och är det inte det som är det viktiga?
