Under ett iskallt Aurora Borealis

Sitter och kollar på högskola, jag måste väl vidareutbilda mig om jag ska ha någon chans till ett kul jobb.
Men, för Guds skull, vad måste man göra för att få flytta norrut? Det enda som söks är lärare. Var är alla omtalade skogsjobb? Inte på Platsbanken i alla fall.

För här kan jag inte stanna. Allt söder om norrbottensgränsen gör mig sjuk. Städer och snöfattighet. McDonalds och folk som tror att palt antingen är något som bara finns i Piteå eller görs av så mycket blod att det dränker köket.

Jag vill ha snö upp till midjan, kyla som gör att man tappar känseln i händerna efter fem minuter, stjärnor så klara att dom sticker i ögonen, ett nattmörker som sväljer allt ljus och ett Norrsken som knastrar i den totala tystnaden där gammelskogen härskar.
Hur kan jag någonsin bli nöjd i Katrineholm när jag har sett den norrländska vintern på så nära håll?

Älskad på villkor

Vad jag avskyr begränsningar. Vilkor. Till och med den person jag pratar som mest med just nu vill inte ha något med mig att göra. I alla fall inte alla delar av mig.
Hur kan man tycka om delar av någon? Men inte hela? Tycker jag egentligen mer om de delar av personen som påminner om mig själv?
Kanske är det kärlek jag talar om. När jag längtar efter att utforska alla skrymslen av en annan persons sinne och känna till alla hennes hemligheter och mörka sidor. När ett mörkt avslöjande bara får mig att längta efter nästa, som om jag vore beroende och deras hemligheter mina droger.
Visst händer det att jag ryggar, lite eller mycket, men jag kommer alltid tillbaka, vänder och vrider på saker tills deras konstigheter blivit en del av dem, och inte längre skrämmer mig. Jag skulle aldrig vilja förneka någon endaste del av dem.
Om man älskar någon gör man det väl helhjärtat? Intensivt och brännande. Som det ska vara.
Eller lurar jag mig själv? Är min bild av kärleken en dröm, eller en besatthet? Dömd att ständigt söka efter något man aldrig kan få?