Vad jag avskyr begränsningar. Vilkor. Till och med den person jag pratar som mest med just nu vill inte ha något med mig att göra. I alla fall inte alla delar av mig.
Hur kan man tycka om delar av någon? Men inte hela? Tycker jag egentligen mer om de delar av personen som påminner om mig själv?
Kanske är det kärlek jag talar om. När jag längtar efter att utforska alla skrymslen av en annan persons sinne och känna till alla hennes hemligheter och mörka sidor. När ett mörkt avslöjande bara får mig att längta efter nästa, som om jag vore beroende och deras hemligheter mina droger.
Visst händer det att jag ryggar, lite eller mycket, men jag kommer alltid tillbaka, vänder och vrider på saker tills deras konstigheter blivit en del av dem, och inte längre skrämmer mig. Jag skulle aldrig vilja förneka någon endaste del av dem.
Om man älskar någon gör man det väl helhjärtat? Intensivt och brännande. Som det ska vara.
Eller lurar jag mig själv? Är min bild av kärleken en dröm, eller en besatthet? Dömd att ständigt söka efter något man aldrig kan få?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar